Vad känner hunden?

Jag tror att en stor del av min utveckling inom hunderiet har grundats i en önskan om att förstå och kommunicera med hundarna. Att känna vad de känner, se deras signaler och försöka få dem att förstå att jag lyssnar på dem och att jag pratar med dem.
Jag har tyckt att hundarna får ganska mycket frihet här, samtidigt finns det ju saker som måste göras. De måste klippa klorna, de måste stå på trimbordet och bli borstade, vänja sig vid fönen osv. I övrigt har vi en del andra regler också, som att vänta på “Varsågod” innan de börjar äta sin mat. Att inte dra i kopplet, att komma när jag ropar på dem osv.
Fast dom gör ju allt det här med glädje, är inte det frivilligt då? Eller är allt bara inlärning, vad är det som får dem att göra allt jag ber dem om? Skulle de själva välja det om dom hade ett val?
Samtidigt finns det ju saker vi människor också måste göra, det kan också vara att sitta fint vid matbordet och vänta med att börja tills någon säger varsågod till exempel.
Om man tar som exempel situationen runt trimbordet; mina hundar älskar trimbordet, det är kaos runt trimbordet när jag ska ha upp någon av dem för att gå igenom pälsarna. Alltså kaos för att alla försöker ta sig upp på trimbordet samtidigt. Min upplevelse är att dom verkligen älskar att vara där. Nova brukar till och med hoppa upp på trimbordet och stå och stirra på mig tills jag förstår att hon vill ha lite pälsvård. Vad hon menar har jag i och för sig förstått redan, jag har lärt mig av upprepningen och här är det nästan hon som lärt mig något. Men är det verkligen så att hon så gärna vill ha närhet och bli ompysslad som gör att hon beter sig så här? Eller vet hon att på trimbordet brukar man få godsaker och hon blev i själva verket sugen på något att äta? Är det bara klassisk betingning med positiv förstärkning? Och är förstärkningen helt positiv? För vem isåfall? För hunden, för mig eller för oss båda?
Jag lever väldigt nära mina hundar och dom har väldigt mycket att säga till om. Jag försöker i den mån det går att låta dem själva välja vad de vill göra, och dom lär sig att kommunicera. De talar tydligt om när de vill gå ut och jag antingen går och släpper ut dem (kan vara svårt om man bor i lägenhet förstås) men här fungerar det, eller så finns det dom som själva öppnar dörren när dom vill gå ut vilket inte alltid är så praktiskt (och väldigt opraktiskt om man bor i lägenhet).
Mina hundar går också nästan alltid lösa, det fungerar ju som vi bor, där vi så gott som alltid är ensamma, men dom håller sig alltid nära mig, dom jagar aldrig och jag kan därmed ge dem mer frihet. Det är inget jag tränat dem till, de väljer att hålla sig nära mig, ibland är det jobbigt med hundar som alltid trampar en på hälarna eller går precis framför fötterna på en nä man har hela naturen omkring sig att röra sig på. Men oftast är jag tacksam över att de är så. Jag tror att det finns en ärftlig komponent då även många av våra valpköpare upplever samma sak, inte alla men väldigt många.
Kanske har jag i min avel omedvetet gjort ett urval på hundar som är mer benägna att söka kontakt och närhet? Jag vet inte helt enkelt? Men det är saker jag ofta grubblar över?

Jag har börjat lyssna mer och mer på beteendevetare och etologer som ser förbi våra tankesätt och gamla begrepp om straff och belöning. Det är väldigt intressant att börja tänka mer på djupet i relationen med hundarna.

Vad tror jag att de upplever och vad upplever de egentligen? Hur skulle jag själv känna mig om jag levde i en situation där jag hade allt jag behövde, mat, tak över huvudet, sysselsättning och motion. Men jag fick inte själv bestämma om någonting i mitt liv. Någon annan bestämmer när jag får äta, vad jag får äta och hur mycket, när jag får gå ut, när jag ska sova, när jag ska vara vaken och när jag ska göra saker. Det ger faktiskt en ganska unken känsla är ett liv i lyx okej, om man inte har någon bestämmanderätt över sitt eget liv, och kanske inte ens över sina tankar?
Och då hamnar vi i funderingen om vad hunden känner. Jag är helt säker på att hundar likväl som andra djur kan känna precis samma saker som vi gör. Glädje, lycka, rädsla, belåtenhet, nedstämdhet, sorg, skam, kärlek, skräck, panik, dödsångest mm mm.
Nåväl, jag försöker att tänka igenom vår vardag och ge hundarna så mycket frihet att göra egna val som det går och att få dem att kommunicera med mig så mycket som möjligt.
Jag ber oftast hundarna att göra saker, jag tycker inte om att tvinga dem till något de inte vill. Jag tänker på en situation där vi var på ett djursjukhus för en komplicerad valpning med Milou, och vid ett tillfälle skulle hon ligga ner och personalen började som man brukar att ta tag i benen för att dra dem åt sidan så att hunden “ramlar” och jag kände när jag såg att Milou började spjärna emot att jag var tvungen att gripa in och säga stopp och förklara att man bara behöver be henne att lägga sig så gör hon det.
Lyckligtvis lyssnade de och jag behövde trots situationen bara säg “Milou, lägg dig” och hon lägger sig omedelbart på sidan och vänder magen i vädret för att bli klappad. Jag tror att hundarna blir tryggare i alla situationer om dom vet att vi lyssnar och aldrig kommer att tvinga ner dem eller utsätta dem för obehag. Jag vill också att dom ska känna att jag skyddar dem och att dom aldrig behöver vara rädda för att inte bli förstådda.

Jag har många gånger fått höra – både direkt och att det pratas bakom ryggen på mig – att jag skämmer bort hundarna och tramsar med dem. Det gör mig lite ledsen, inte för min egen del, utan för att det säger mig att det är många hundar som i frustration protesterar genom att skälla ihållande, hoppa, riva stressa, dra i kopplen och då också bemöts med lika mkt frustration och ilska och tvång från sina ägare.
Om jag inte hade haft den relationen jag hade med Hexan så hade hon säkerligen inte blivit den vinstrika hund hon var. Det var ju hennes attityd, vilja, utstrålning och självsäkerhet som gjorde henne till en vinnare. Hade jag tvingat henne och bråkat med henne så hade jag inte haft den samhörigheten och förtroendet så att hon ville delta själv.

Jag har inga svar på allt detta, jag bara tror, genom att dra slutsatser av det jag ser i hundarnas beteende. Men jag älskar det här ämnet och läser och lyssnar på så mycket jag kan för att få olika infallsvinklar och teorier att fundera på. Jag tycker också att jag lär mig nya saker varje dag av hundarna själva.
Det är nog en av orsakerna till att jag fallit så för nosework, det är hundens eget val, du kan aldrig tvinga hunden att börja nosa upp en doft och markera. Det är samspelet och kommunikationen och förmågan att läsa sin hund som är avgörande.
Om 10 år hoppas jag att vi är djupt involverade i någon form av specialsök, kanske mögel eller vägglus eller något annat som det finns ett stigande behov av att hitta i samhället.